MODELLMAKERENS SIMULACRA av Tone Lyngstad Nyaas

Lars Traegde (f. 1967) fra Stavern arbeider med installasjoner som ofte 

rommer et bredt spekter av medier som foto, film, skulptur og arkivmateriale. 

Hans kunstnerskap har et litterært perspektiv og kan sammenlignes med 

hvordan en forfatter bygger opp ulike identiteter i en sone mellom fiksjon 

og virkelighet. 
I Trægdes installasjoner gestaltes ulike personligheter gjennom 

en rebus av objekter, fotografier og tekst som i enkelte tilfeller spiller på 

en anvendelse av arkivets form. Identitetene skaper også en skjebnesvanger 

fortelling som aktualiserer samfunnspolitiske spørsmål. 
I skjæringspunktet mellom fiksjon og virkelighet, dekonstruksjon og rekonstruksjon, 

transformeres galleriets rom til et tilfluktssted for en gåtefull identitet. 

Enkelte samtidskunstnere tar i bruk arkivmateriale i en undersøkende 

praksis av maktforhold og brudd på menneskerettigheter, mens den polske 

kunstneren Goshka Macuga anvender arkivet som et element i oppbyggingen 

av en fiksjon. På lignende måte anvender Trægde det dokumentariske 

som et ledd i fantasiens frembringelser. 
På denne måten skapes det en virkelighet i virkeligheten, eller et «simulacrum». 
Den franske filosofen Jean Baudrillard fornyet begrepet ved å hevde at medienes fremtredende rolle ikke utelukkende er med på å produsere vårt bilde av virkeligheten, men at de også danner et eget simulacrum, en hyperreell virkelighet. 

I feltet mellom rekreasjonen og geologiens simulacra finner man eksperiment-B, der Trægde med utgangspunkt i Mølen inviterer til en reise gjennom bronsealderens gåtefulle monumenter. 
Han utformer angivelig fem imitasjoner av rullesteiner i diabas, som han søker fylkeskommunen og riksantikvaren om å få plassere ut, blant de virkelige rullesteinene. 

Han får tillatelse til utplassering under forutsetning av at steinenes  gps-koordinat ble notert og at de samles inn samme dag som de blir lagt ut. 
En gruppe eksperter i form av tre kunstnere, en kurator og en synsk kvinne inviteres til å finne steinene, men finner bare to av fem. Er det relasjonelle aspektet virkelighet eller en konstruksjon? 


Ofte problematiserer Trægdes installasjoner juridiske og samfunnsaktuelle spørsmål, som da han i installasjonen Eliassens samling rekonstruerte løytnant Oscar Eliassens ti 

siste leveår. I 1986 var han ansvarlig for tapet av en missil-torpedobåt under 

en NATO-øvelse, hvor to personer omkom i ulykken. 
Han levde seg inn i Eliassens identitet ved å angivelig rekonstruere en rekke båtmodeller som ble funnet i hans hjem etter hans død i 1996. 
Kunstneren fikk reaksjoner fra forsvarsdepartementet for å ha diktet opp en falsk historie og kunne bekrefte at hovedpersonen aldri hadde eksistert. Installasjonen ble tildelt 

høstutstillingens debutantpris i 2000. 

I Adnans Arboretum er en mann fra midtøsten utgangspunktet for et 

subjekt som er blitt et krysningspunkt for deling av informasjon. 
Hans profil kan oppsøkes på Facebook og man finner hans spillelister på Spotify, i tillegg 

har Adnan også sin egen blogg. 
Forstørrelsen av ulike pollen samt fotografiene av den norske naturen skaper ikke et generaliserende bilde av Adnan, men problematiserer forholdet mellom individ og samfunn, fremmedgjøring og tilhørighet i en verden som i dette øyeblikk gjennomgår store forandringer, 

der store deler av verdens befolkning og angivelig også Adnan, lever i en transit-tilværelse. 

Tone Lyngstad Nyaas 

Hva er eksperiment-B ?

eksperiment-B er en undersøkelse av våre forestillinger om landskap som virkelighets-referanse. Landskapet gir oss et fast punkt, men er samtidig i en langsom og uendelig forandring. Personene i prosjektet har samtykket i å delta i eksperiment-B. Rogaland kunstsenter som presenterte prosjektet i 2005 kjente til at de inviterte personene ikke var på Mølen den aktuelle dagen. -Dermed representerer eksperiment-B en “institusjonalisert løgn”. Forestillingen om hva som hendte på Mølen den 26. oktober 2002 er likevel ekte og sann i seg. Idéen om Mølens ukrenkelighet som historisk og geologisk referense danner en tolkningsbakgrunn for denne forestillingen. eksperiment-B ble vist ved galleri Backer, Høgskolen i Vestfold, 03-02-2011 -25-03-2011. Kuratert av Tone Lyngstad Nyaas, konservator ved Haugar Vestfold Kunsmuseum.

Offentlig versjon, eksperiment-B

Har en clairvoyant bedre forutsetninger til å skille kunst fra ikke-kunst, enn en kunstner eller en kunstkritiker? Jeg har invitert fem personer, en synsk, tre billedkunstnere, og en kunstkritiker, med på et eksperiment. 
Vi reiste i oktober 2002 til Mølen, en endemorene ved kysten sør i Norge, mellom Nevlunghavn og Helgeroa. Der har den siste store isbreen som lå over landet, sluppet stenmassene den har skjøvet fremfor seg. Det finnes en rekke grav-hauger fra bronsealderen i dette området, hvilket gjør området interessant ikke bare sett i forhold til fenomen som erosjon og forandring i landmassene, men også i forhold til kulturen. Området er fredet, man får ikke ta med den minste lille sten som souvernir. Dagen før eksperimentet plasserte jeg ut fem objekt (diabas), som jeg har bearbeidet og formet som rullesten. De fem personene skulle i løpet av dagen forsøke å finne "sten-reproduksjonene". Hvis noen ble funnet, fikk finneren beholde objektet (-ene). De objektene som evt ikke ble funnet, skulle bli liggende der jeg plasserte dem.

Internt notat, eksperiment-B:
I arbeidet med eksperiment-B søkte jeg om tillatelse for å gjennomføre prosjektet hos Vestfold fylkeskommune. Saken ble sendt til Universitetets Kulturhistoriske Museer, og videre til Riksantikvaren. Jeg forventet ikke at søknaden ble invilget. Intensjonen var heller ikke å gjennomføre projektet fysisk.    

foto fra utstillingen, fra Høgskolens dokumentasjon.

Dokumentasjon fra re-presentasjon, Høgskolen i Vestfold

Stendahls syndrom?

En tid etter re-presentasjonen av eksperiment-B ved Høgskolen i Vestfold, ble jeg kontakt av en person som hadde reist til Mølen etter å ha lest oppslaget i Østlandsposten i 2005.

Han var i begynnelsen ordknapp, men etter en stund kom det frem at han ved flere tilfeller hadde vandret på Mølen i håp om å finne en eller flere av de omtalte stenreproduksjonene. Han hadde tatt med telefon med gps-navigator, og var sikker på at han ville finne noe interessant. 

Ved den tredje dagens slutt fikk han et illebefinnende, som begynte med at lydene fra stenene han gikk på opplevdes forsterket og han opplevde en tiltakende svimmelhet. Han måtte sitte ned. En kortere periode mistet han bevisstheten. Etter denne dagen har han ikke oppsøkt området igjen.

Han oppsøkte meg for å få min muntlige versjon av prosjektet eksperiment-B. Vi pratet lenge om de sosiale, praktiske og teoretiske aspektene ved prosjektet. Vi kom også inn på den emosjonelle spenningen området genererer hos mange besøkende der.

Mentale spenningener kan avta ved et opphold på et område som Mølen. 

Når man aktivt forholder seg til stedets historie, og det geologiske perspektivet, kan man likevel oppleve en slags utvidet bevissthets-tilstand, som kan sees som en parallel til Stendahls syndrom. Dette var i alle fall hva mannen som kontaktet meg mente. Han vil ikke omtales ved navn, men jeg fikk fritt gjengi hans berettelse.

http://no.wikipedia.org/wiki/Stendhals_syndrom

http://www.psykologtidsskriftet.no/index.php?seks_id=28111&a=2&sok=1

Essey av Lars O Ericsson. Striden om det värkliga.

Lars O Ericsson är docent i praktisk filosofi, författare, konstkritiker och konstskribent. 1987-2004 var han konstkritiker och kulturskribent i DN samt 1989-1994 regelbunden medarbetare i amerikanska Artforum.

Denne teksten har vært viktig for meg i arbeidet med eksperiment-B
boktittel og forlag opgitt lengst ned. Teksten er gjengitt med tillatelse av forfatteren.

Striden om det verkliga

”striden om litterär form är en strid om vad som skall gälla som verkligt”, skriver Horace Engdahl i ”Den Romantiska Teksten” Tänkvärda ord, inte minst i dessa dagar när anklagelserna mot den unga konsten och litteraturen för bristande realism duggar allt tätare.

Verkligheten är inte en gigantisk readymade färdig att speglas eller reflekteras. Det pågår tvärtom en ständig kamp om dess gränser, struktur och innehåll. Och den kampen förs med såväl vetenskapliga, politiska som konstnärliga medel. En realism som inte inser detta och handlar deretter är inte värd namnet.

Varje värld är något gestaltat, en produkt av någon form av symbol- eller representationssystem. Konsten är, lika lite som vetenskapen, en spegel, inte ens något deformerad sådan. Ty en reflektor är inte medproducent av verklighet, utan återkastar endast ljuset från de redan existerande tingen.

Språket kan liknas vid den hand som formar leran till et kärl. Både den formande handen och språket bidrar till att skänka tingen deras fenomenologiska gestalt. Utan representationssystem finns inga ”kärl”, endast ett namnlöst och ovetbart nogot.

Det är denna innsikt som den gamla realismens företredare tycks vara ur stånd att ta till sig. Man framhärdar till synes helt aningslös med sin döda optiska metaforik. Fortsetter att kräva av litteraturen att den skall spegla samhället, utan att innse att det är just detta spegeltänkande som skymmer sikten och skapar ett slags synnedsettning. Konsten och litteraturen har aldrig varit passiva specula, de har alltid varit aktiva, verklighetsskapande media.

Konstnärliga och litterära formuppfattningar är således inte internt estetiska, de är i högsta grad politiska. De är drag i maktspelet ”om vad som skall gälla som verkligt”. Den realistiska formen berövar vissa teman hemortsrätt i ”verkligheten”, andra estetiska former, genrer eller modi forvandlar det realistisk overkliga till påtaglig verklighet. T ex drömmens, fantasins, mytens och de existensiella frågornas verklighet

Det vi behöver idag är en ny realism som bygger på innsikten att alla språkliga skapelser (inklusiva vetenskapliga teorier) rymmer ett betydande mått av fiktivitet, att det även är realism att ägna sig åt att uttolkaoch kritiskt belysa  tecknens månskiftande imperier och att det språkligt ogestaltade är behäftat med irrealitet. En ny realism som ägnar sig åt att synlig- och verkliggöra genom språkarbete, åt att ge språk åt de/det språklösa. Och detta är nogåt helt annat än att luta sig mot ljummen konsensus betreffande lika snäva som stelbenta avbildningskonventioner. Den realism som krever sammhällsspegling är farlig genom att förutsätta att verkligheten är någonting som existerar oberoende av oss och maktens kontroll over representationen.

Eftersom språket inte är ett ljusknippe som böjer av och återkastas från en blank yta, utan ett medium genom vilket bl a sinnesretningar struktureras till upplevelser, måste varje seriös språkanvendning (inklusive den vetenskapliga) präglas av ett ansvarsmedvetande. Felet med eksemplvis reklamens språk är inte att det inte ”speglar samhället”, utan att det varken skapar rett sorts verkligheter eller tar nogåt som helst ansvar för de verkligheter det är med och skapar.

Till det ironiska med kombinationen av spegelmetaforik och realismens traditionelle sanningsanspråk hör att speglingen alltid är falsk i sin omkastande logik!

Ingen estetik och således inte heller realismen, står over spelet, den deltar själv i det. Den befinner sig i samma semiotiska och maktpolitiska rum som alla andra symboliska ordningar. Allt annat är metafysik i dimskapandets och det beståendets tjänst.

Lars O Ericsson: I den frusna passionens heta skugga Essäer om 80- och 90-talens konst, Carlsson bokförlag

Ordrebekreftelse fra medieovervåkningsfirmaet Observer Norge a/s. 6. oktober 2005

I mitt konsept ingikk en avtale med Observer Norge a/s (www.observer.no) -om medieovervåkning med, utgangspunkt i søkeord som berørte eksperiment-B. 

Trond Borgen, Stavanger aftenblad, 14. Oktober 2005.

Dette ble skrevet i 2005, i forbindelse med presentasjonen av eksperiment-B ved Rogaland Kunstsenter.
På det tidspunktet dannet den "offentlige versjonen" av prosjektet utgangspunkt for pressemelding.
(se bloggregister)

Trond Borgen, Stavanger aftenblad, 14. Oktober 05: 

"Kjernen i alt dette er likevel en tradisjonell utstilling i form av en

interessant konseptuelt orientert installasjon av Lars Traegde.

Utgangspunktet er det populistiske spørsmålet om hvordan man kan skille kunst fra ikke-kunst. (.……)

Det interessante her er at selv ikke kunstneren kunne finne igjen sine kunstobjekter da han skulle fjerne dem til slutt.

Kunstneren som har skapt kunstnen klarer ikke å skjelne kunst fra ikke-kunst, hele prosjektet blir en metafor for utviklingen av den delen av samtidskunsten som gjerne vil smelte sammen med hverdagen og ikke-kunstens verden.

Så ligger de falske steinene og de ekte fortsatt der, side ved side. Kunsteren har brutt vilkårene for sin tillatelse, men i dette bruddet, og i muligheten for straffeforfølgelse for en slik miljøkriminalitet, ligger likevel et kunstnerisk element, fordi dette vises som konseptkunst i et kunstgalleri, og ikke i en rettssal."

Maria Yassa. Tekst om eksperiment-B

Maria Yassa er psykoanalytiker og redaktionsmedlem i Divan, tidsskrift för psykoterapi och kultur. 
Teksten er gjengitt med tillatelse av forfatteren.

Lars Traegdes eksperiment-B innefattar två versioner; en offentlig och en intern. Den 

offentliga versionen berättar att fem diabasobjekt, formade för att efterlikna rullstenar, 

placerats på olika platser bland Mölens fredade (fridlysta) stenmassor. Fem 

personer; en sierska, tre bildkonstnärer och en konstkritiker, samtliga namngivna och 

avbildade, har uppdragits att återfinna stenarna. Berättelsen förtäljer vidare att två av 

stenarna återfunnits, medan tre blev kvar – omöjliga att återfinna, inte heller med 

hjälp av GPS-navigator.  

Konstverkets interna version berättar däremot att Traegde tillskrev Vestfold 

Fylkesmuseum, i syfte att få tillstånd att genomdriva eksperiment-B, fick avslag, att 

avslaget upprepades inför Traegdes ansökan till Universitetets Kulturhistoriske 

Museer och Oldsakssamlingen. Slutligen gavs tillstånd, mot att positionerna 

markerades med GPS, och att alla fem stenar avlägsnades vid dagens slut. 

Korrespondensen mellan konstnären och Vestfold fylkeskommune, Universitetets 

Kulturhistoriske Museer, liksom eventuella pressurklipp medföljer visningen av 

verket. 

De två versionerna av verket bildar tillsammans ett märkligt, nästan kusligt 

spänningsfält. Jag läser de två versionerna, om och om, går från den ena till den 

andra och tillbaka, igen och igen – i ett fåfängt försök att avgöra, slutgiltigt bestämma 

det reella händelseförloppet. För varje försök ställs jag inför en ny version av 

verkligheten. Har stenarna i realiteten placerats ut, utan tillstånd? Har någon av dem i 

realiteten återfunnits? Eller ligger i själva verket alla fem kvar, fast korrespondensen 

med berörda myndigheter utgår från att två stenar återstår att finna? Om 

korrespondensen ägt rum, måste ju något ha ägt rum, antingen i den fysiska 

verkligheten eller på ett fiktivt plan… Existerar de fem personer som uppdragits att 

finna stenarna? Om en av dem är sierska, ett begrepp som enligt gängse 

vetenskaplig diskurs anses fiktivt, innebär det att de övriga därför också är fiktiva 

gestalter? Och förutsatt att alla parter existerar i verkligheten, kan händelsen 

betraktas som reell om de alla antagit fiktionen som verklighet? Och om de är 

verkliga – varför misslyckas då sierskan, med sin övernaturliga förmåga att just se, 

med att hitta stenarna?  

  

Varje fråga tycktes öppna vägen för en ny version av händelseförloppet. I mitt tafatta 

försök att avgränsa fiktion från verklighet gick jag vilse i en labyrint av tänkta 

händelseförlopp. Inget tycktes givet, alla möjligheter tänkbara – och liksom vid alla 

sådana tillfällen av total ovisshet låg den existentiella svindeln nära.  

Kanske var mitt betraktelsesätt ofruktbart. Kanske är det meningslöst att söka 

särskilja fiktion och verklighet i detta verk, och möjligen ligger öppningen i antagandet 

av ett perspektiv som återfinns i spänningsfältets centrum, ett perspektiv som 

utelämnar frågan ”är detta skapad fantasi eller återfunnen realitet?” Med denna 

frågas upphävande öppnas möjligen en ny förståelsehorisont. Kanske måste 

eksperiment-B:s alla inneboende motsägelser inte lösas, utan accepteras, för att bli 

meningsfulla. 

Den brittiske psykoanalytikern D.W. Winnicott har blivit känd genom sitt tänkande om 

s.k. övergångsobjekt – det lilla barnets första kära ägodel, en nalle, filt eller leksak. 

Det är barnets första ägodel, och än viktigare, den första ägodel som representerar 

modern utan att vara henne. Övergångsobjektet kan därmed sägas vara barnets 

första symboliska skapelse. Det psykiska område som skapas av användandet av ett 

sådant objekt är enligt Winnicott ett potentiellt utrymme, ett utrymmme för lekande 

och för illusion som skapas mellan modern och barnet. Det är ett fält som såväl 

förenar som avskiljer mor och barn – men också ett utrymme som paradoxalt både 

förenar och avskiljer fantasi och verklighet. En människas lekutrymme är unikt, 

emedan det måste ha sin utgångspunkt i objekt som återfinns i den gemensamma 

verkligheten. Objekten omfattas dock av barnets/subjektets inre värld, där 

barnet/subjektet upplever sig ha fullständig och magisk kontroll över dem. Objektet 

uppfattas således samtidigt som ett subjektivt - d.v.s inre – objekt, och ett objektivt, 

yttre och självständigt sådant. 

Winnicott skriver: ”Här skulle jag vilja påminna om att det väsentliga draget i 

begreppet övergångsobjekt och övergångsfenomen (enligt min presentation av 

ämnet) är paradoxen, och accepterandet av paradoxen: barnet skapar objektet, men 

objektet fanns där redan i väntan på att skapas och att bli föremål för uppladdning. 

Jag försökte påvisa denna aspekt av övergångsfenomenen genom att hävda att vi 

alla känner till spelets regler att vi aldrig får uppfordra barnet att svara på frågan: 

skapade du det eller kom det till dig?” (s. 144). 

Mölen ligger mellan Nevlungshavn och Helgeroa. Platsen existerar förvisso i en 

högst materiell realitet, som vem som helst kan besöka. Det är en plats som 

inrymmer gravhögar från bronsåldern, som medfört att den är fridlyst/fredad. Det är 

alltså en plats som hört till den gemensamma objektiva världen sedan urminnes tider, 

och som på så sätt representerar en konstans och oföränderlighet som understryks 

av stenlandskapets beskaffenhet, där stenen som material för tanken till konstans 

och beständighet, helt oavsett de olika subjekt som besökt platsen. Platsen har ett 

slags integritet som inte låter sig rubbas av den mänskliga subjektiviteten. Denna 

plats tar Lars Traegde som utgångspunkt för en berättelse – där platsen plötsligt 

befolkas, tillägg görs till dess natur genom de falska stenarna, och plötsligt ställs 

platsens integra objektivitet på ände. Den eviga platsen är nu föremål för ett 

fantiserande som medför att den inbegrips i konstnärens, betraktarens, de berörda 

myndigheternas och de efter stenar sökande gestalternas inre värld. Platsen har blivit 

subjektiv, en del av Traegdes konstnärliga drömmeri. Man kan uttrycka det så att 

Traegde på sätt och viss rubbat världsordningen, han har stört platsens frid. Kanske 

är detta även en gestaltning av hur varje människa, genom att bli till som unikt 

subjekt med en unik varseblivning av den gemensamma konkreta verkligheten 

ofrånkomligen stör världens ordning. Det är ett störande som är nödvändigt, men 

likväl är det ett störande, och inrymmer därför med nödvändighet ett mått 

destruktivitet – Traegdes berättelse är ju i något mening ett slags berättelse om 

ofredande.  

För att den objektiva verkligheten, befolkad av verkliga objekt, ska kunna uppstå, 

menar Winnicott att den först måste förstöras, och överleva förstörelsen. Detta kallar 

han användandet av ett objekt. Övergångsområdet befolkas just av sådana objekt 

som lånar sig till användande. I begynnelsen, skriver Winnicott, är 

objektet/modern/världen, betraktade ur barnets perspektiv, alltigenom subjektiva, i 

den meningen att barnet uppfattar dem som delar av det egna självet, som står under 

barnets kontroll. Kan objektet användas, med allt vad detta innebär av vårdslös 

hantering, självsvåldigt brukande, och fantiserade attacker – och samtidigt överleva – 

kan barnet slutligen skapa en föreställning om en objektiv, beständig, av det egna 

självet oavhängig yttre värld. Det är just objektets överlevnad av barnets attacker 

som skapar förvissningen om ett objekt som står utanför den egna fantasins 

påverkan, ett konstant och beständigt och integert objekt. Först i denna stund kan 

barnet bli varse vidden av att relatera till en annan, men även vidden av den 

verklighet som står utanför dess magiska kontroll. Ögonblicket är hisnande, eftersom 

det i ett och samma drag skapar en skillnad mellan självet och den andre – och ett 

särskiljande av fantasi och verklighet.  

På ett liknande sätt går Traegde till ett slags attack mot Mölens landskap, stör det 

genom att inbegripa det i sin fantasi. I en och samma rörelse tycks fantasi och 

verklighet sammanbindas – och paradoxalt – särskiljas; eftersom verket inbjuder till 

ett intensivt reflekterande om gränselinjerna mellan fantasi och verklighet, dikt och 

realitet, och ytterst sett objektivitet och subjektivitet. 

Maria Yassa 

Stockholm, oktober 05 

søknadsprosessen for tillatelse til gjennomføring av eksperiment-B

 

Fra en av modellene. Ateljé-foto

2 siders oppslag i Østlandsposten, 14. oktober 2005-Finn "falske" steiner på Mølen

utdrag fra åpningen av utstillingen ved Høgskol,en oi Vestfold, 3. Januar, 2011. Thorleif Bugge, instituttleder ved Institutt for praktiske og estetiske fag, HiVe.

Jeg opplever eksperiment-B som  nyskapende, lekende, og morsom og litt provoserende

Hva er virkelighet? Hvem kan se? Hva ser de?

eksperiment-B er gjennomført i Vestfold, det gjør den også aktuell og nær for oss.

Natur møter kultur, geologi og historie representerer mulige innganger.

Utstillingen pirrer nysgjerrigheten, slik appellerer den til være forskermiljøer, undringen er felles for

kunstnere og forskere.

Ved HiVe arbeider vi med ord og tekst og språkets rolle. Er utstillingen et eksperiment? En installasjon? Et forsøk? Er det kunst? Eller lureri?

Sosiologene arbeider mye med rollebegrepet, eksperiment-B gjør også det med en annen inngang: kunster, kritiker, synsk, riksantikvar.

Takk for at du velger å stille ut her og utfordre oss, gjerne til å tenke litt ut av boksen, både studenter og ansatte trenger det i hverdagen!

Mvh Thorleif Bugge

link til Rogaland Kunstsenter utstillinger 2005

http://www.rogalandkunstsenter.no/index.php?option=com_content&task=view&id=40&Itemid=30

link til Kulturinnslaget Brus, TV Vestfold

http://www.tvvestfold.no/arkiv.php?video_id=1631

eksperiment-B er et kunstprosjekt som forholder seg til andre kriterier enn dokumentært eller journalistisk arbeid.

Jeg finner det interessant at vi mennesker nærmest har et ønske om at en god historie skal 

relatere direkte til virkelgheten; at det er så fristende å dikte videre når man ser et bilde, eller 

leser en tekst. Denne problematikken har jeg valgt å bearbeide videre. 

eksperiment-B er lagt til et område ved havet, med millioner av rullestener, og en rekke 

forntids-gravplasser. Dette utgjør tre arketypiske evighetssymboler som skaper kontrast til 

arbeidet, i den forstand at de oppfattes som ”evige” og ”sanne” verdier. 

Dette i motsetning til eksperiment-B, som skaper sin egen virkelighet, og som først og fremst er 

”sann” i det at man kan leve seg inn i presentasjonen, og fremstillingen av hendelsesforløpet. 

                                                                                                                                                                                               

I sin bok**, andra sidan – om skrivande, gjengir Ola Larsmo deler av et intervju*** av                                                                                      

P O Enquist: 

Jag vil komma åt en skepsis och trolöshet som drivits till sin spets, och slutat i en sorts apati.                                             

Så här till exempel: alla politiske ideologier är värdelösa och tomma, altså kan jag inte                                                                                                                                                                                        

engagera mig i politik. 

Verkligheten är mångtydig –jag kan aldrig avgöra vad som är sant.Osv. 

Det tycker jag, är en utomordentlig barnslighet. Hur ihålig, mångtydig och skiftande vår 

verklighet än är, så tvingas man som människa i alla fall ta ställning, varje dag, varje timma… 

…skulle vilja skriva en roman som fullständigt öppet redovisar hela sin tillkomsthistoria, alla 

sina återvändsgränder, blindspår, återtagningar och misslyckanden –en helt öppen roman… 

jag tror nämligen att det är mycket viktigt att avstå från den romanens glänsande polityr som 

visserligen imponerar på läsaren, men ändå skapar distans. Om läsaren drivs inn i skapelses- 

prosessen, drivs att uppleva mislyckandena, upplever hur materialet forceras, då får han 

tillgång till någåt mycket vigtigt: inte ett färdigt resultat, inte ett genomorganiserad material, 

utan en mall för en arbetsprocess… 

Då blir inga återvendsgrender meningslösa, eftersom läsaren varit med hela tiden. 

Bildet under viser tre papirmasse-modeller av diabas-objektene