Maria Yassa. Tekst om eksperiment-B

Maria Yassa er psykoanalytiker og redaktionsmedlem i Divan, tidsskrift för psykoterapi och kultur. 
Teksten er gjengitt med tillatelse av forfatteren.

Lars Traegdes eksperiment-B innefattar två versioner; en offentlig och en intern. Den 

offentliga versionen berättar att fem diabasobjekt, formade för att efterlikna rullstenar, 

placerats på olika platser bland Mölens fredade (fridlysta) stenmassor. Fem 

personer; en sierska, tre bildkonstnärer och en konstkritiker, samtliga namngivna och 

avbildade, har uppdragits att återfinna stenarna. Berättelsen förtäljer vidare att två av 

stenarna återfunnits, medan tre blev kvar – omöjliga att återfinna, inte heller med 

hjälp av GPS-navigator.  

Konstverkets interna version berättar däremot att Traegde tillskrev Vestfold 

Fylkesmuseum, i syfte att få tillstånd att genomdriva eksperiment-B, fick avslag, att 

avslaget upprepades inför Traegdes ansökan till Universitetets Kulturhistoriske 

Museer och Oldsakssamlingen. Slutligen gavs tillstånd, mot att positionerna 

markerades med GPS, och att alla fem stenar avlägsnades vid dagens slut. 

Korrespondensen mellan konstnären och Vestfold fylkeskommune, Universitetets 

Kulturhistoriske Museer, liksom eventuella pressurklipp medföljer visningen av 

verket. 

De två versionerna av verket bildar tillsammans ett märkligt, nästan kusligt 

spänningsfält. Jag läser de två versionerna, om och om, går från den ena till den 

andra och tillbaka, igen och igen – i ett fåfängt försök att avgöra, slutgiltigt bestämma 

det reella händelseförloppet. För varje försök ställs jag inför en ny version av 

verkligheten. Har stenarna i realiteten placerats ut, utan tillstånd? Har någon av dem i 

realiteten återfunnits? Eller ligger i själva verket alla fem kvar, fast korrespondensen 

med berörda myndigheter utgår från att två stenar återstår att finna? Om 

korrespondensen ägt rum, måste ju något ha ägt rum, antingen i den fysiska 

verkligheten eller på ett fiktivt plan… Existerar de fem personer som uppdragits att 

finna stenarna? Om en av dem är sierska, ett begrepp som enligt gängse 

vetenskaplig diskurs anses fiktivt, innebär det att de övriga därför också är fiktiva 

gestalter? Och förutsatt att alla parter existerar i verkligheten, kan händelsen 

betraktas som reell om de alla antagit fiktionen som verklighet? Och om de är 

verkliga – varför misslyckas då sierskan, med sin övernaturliga förmåga att just se, 

med att hitta stenarna?  

  

Varje fråga tycktes öppna vägen för en ny version av händelseförloppet. I mitt tafatta 

försök att avgränsa fiktion från verklighet gick jag vilse i en labyrint av tänkta 

händelseförlopp. Inget tycktes givet, alla möjligheter tänkbara – och liksom vid alla 

sådana tillfällen av total ovisshet låg den existentiella svindeln nära.  

Kanske var mitt betraktelsesätt ofruktbart. Kanske är det meningslöst att söka 

särskilja fiktion och verklighet i detta verk, och möjligen ligger öppningen i antagandet 

av ett perspektiv som återfinns i spänningsfältets centrum, ett perspektiv som 

utelämnar frågan ”är detta skapad fantasi eller återfunnen realitet?” Med denna 

frågas upphävande öppnas möjligen en ny förståelsehorisont. Kanske måste 

eksperiment-B:s alla inneboende motsägelser inte lösas, utan accepteras, för att bli 

meningsfulla. 

Den brittiske psykoanalytikern D.W. Winnicott har blivit känd genom sitt tänkande om 

s.k. övergångsobjekt – det lilla barnets första kära ägodel, en nalle, filt eller leksak. 

Det är barnets första ägodel, och än viktigare, den första ägodel som representerar 

modern utan att vara henne. Övergångsobjektet kan därmed sägas vara barnets 

första symboliska skapelse. Det psykiska område som skapas av användandet av ett 

sådant objekt är enligt Winnicott ett potentiellt utrymme, ett utrymmme för lekande 

och för illusion som skapas mellan modern och barnet. Det är ett fält som såväl 

förenar som avskiljer mor och barn – men också ett utrymme som paradoxalt både 

förenar och avskiljer fantasi och verklighet. En människas lekutrymme är unikt, 

emedan det måste ha sin utgångspunkt i objekt som återfinns i den gemensamma 

verkligheten. Objekten omfattas dock av barnets/subjektets inre värld, där 

barnet/subjektet upplever sig ha fullständig och magisk kontroll över dem. Objektet 

uppfattas således samtidigt som ett subjektivt - d.v.s inre – objekt, och ett objektivt, 

yttre och självständigt sådant. 

Winnicott skriver: ”Här skulle jag vilja påminna om att det väsentliga draget i 

begreppet övergångsobjekt och övergångsfenomen (enligt min presentation av 

ämnet) är paradoxen, och accepterandet av paradoxen: barnet skapar objektet, men 

objektet fanns där redan i väntan på att skapas och att bli föremål för uppladdning. 

Jag försökte påvisa denna aspekt av övergångsfenomenen genom att hävda att vi 

alla känner till spelets regler att vi aldrig får uppfordra barnet att svara på frågan: 

skapade du det eller kom det till dig?” (s. 144). 

Mölen ligger mellan Nevlungshavn och Helgeroa. Platsen existerar förvisso i en 

högst materiell realitet, som vem som helst kan besöka. Det är en plats som 

inrymmer gravhögar från bronsåldern, som medfört att den är fridlyst/fredad. Det är 

alltså en plats som hört till den gemensamma objektiva världen sedan urminnes tider, 

och som på så sätt representerar en konstans och oföränderlighet som understryks 

av stenlandskapets beskaffenhet, där stenen som material för tanken till konstans 

och beständighet, helt oavsett de olika subjekt som besökt platsen. Platsen har ett 

slags integritet som inte låter sig rubbas av den mänskliga subjektiviteten. Denna 

plats tar Lars Traegde som utgångspunkt för en berättelse – där platsen plötsligt 

befolkas, tillägg görs till dess natur genom de falska stenarna, och plötsligt ställs 

platsens integra objektivitet på ände. Den eviga platsen är nu föremål för ett 

fantiserande som medför att den inbegrips i konstnärens, betraktarens, de berörda 

myndigheternas och de efter stenar sökande gestalternas inre värld. Platsen har blivit 

subjektiv, en del av Traegdes konstnärliga drömmeri. Man kan uttrycka det så att 

Traegde på sätt och viss rubbat världsordningen, han har stört platsens frid. Kanske 

är detta även en gestaltning av hur varje människa, genom att bli till som unikt 

subjekt med en unik varseblivning av den gemensamma konkreta verkligheten 

ofrånkomligen stör världens ordning. Det är ett störande som är nödvändigt, men 

likväl är det ett störande, och inrymmer därför med nödvändighet ett mått 

destruktivitet – Traegdes berättelse är ju i något mening ett slags berättelse om 

ofredande.  

För att den objektiva verkligheten, befolkad av verkliga objekt, ska kunna uppstå, 

menar Winnicott att den först måste förstöras, och överleva förstörelsen. Detta kallar 

han användandet av ett objekt. Övergångsområdet befolkas just av sådana objekt 

som lånar sig till användande. I begynnelsen, skriver Winnicott, är 

objektet/modern/världen, betraktade ur barnets perspektiv, alltigenom subjektiva, i 

den meningen att barnet uppfattar dem som delar av det egna självet, som står under 

barnets kontroll. Kan objektet användas, med allt vad detta innebär av vårdslös 

hantering, självsvåldigt brukande, och fantiserade attacker – och samtidigt överleva – 

kan barnet slutligen skapa en föreställning om en objektiv, beständig, av det egna 

självet oavhängig yttre värld. Det är just objektets överlevnad av barnets attacker 

som skapar förvissningen om ett objekt som står utanför den egna fantasins 

påverkan, ett konstant och beständigt och integert objekt. Först i denna stund kan 

barnet bli varse vidden av att relatera till en annan, men även vidden av den 

verklighet som står utanför dess magiska kontroll. Ögonblicket är hisnande, eftersom 

det i ett och samma drag skapar en skillnad mellan självet och den andre – och ett 

särskiljande av fantasi och verklighet.  

På ett liknande sätt går Traegde till ett slags attack mot Mölens landskap, stör det 

genom att inbegripa det i sin fantasi. I en och samma rörelse tycks fantasi och 

verklighet sammanbindas – och paradoxalt – särskiljas; eftersom verket inbjuder till 

ett intensivt reflekterande om gränselinjerna mellan fantasi och verklighet, dikt och 

realitet, och ytterst sett objektivitet och subjektivitet. 

Maria Yassa 

Stockholm, oktober 05