om eksperiment-B

Ved å utøve kunst løper jeg en risiko, enten jeg ønsker det eller ikke, fordi jeg ikke kan unngå 

å si noe om, og ta del i virkeligheten. 

Å konsumere kunst kan heller ikke defineres som en trygg frisone, fordi enhver persepsjon av 

”virkeligheten” medfører ansvar for tolkningen. Med risiko mener jeg å våge å tenke f.eks at 

et utsagn ikke er sant, at det kan være sant i en metaforisk eller emosjonell betydning, eller å 

fremme et utsagn som strider med oppfatningen av hva som er sant, rett og riktig. 

Lars O. Ericsson skriver i sitt essey* Postmodernitet och realism:  

Verkligheten är inte en gigantisk READYMADE färdig att speglas eller reflekteras. Det pågår 

tvärtom en ständig kamp om dess gränser, struktur och innehåll. Och den kampen förs med 

såväl vetenskapliga, politiska, ekonomiska som konstnärliga medel. Och det främsta vapnet i                                         

den kampen är representationen. Ty vilken makt kan vara större än makten att definiera vad som är verkligt?     

                                                                                                                                                                                           

eksperiment-B er  basert på en fiksjon. Likevel er store deler av 

arbeidet knyttet direkte til vår virkelighet, f eks ved at jeg har involvert Universitets 

Kulturhistoriske Museer og Riksantikvaren for å få tillatelse for å  gjennomføre eksperiment-B. 

Korrespondansen omkring dette har virkelig funnet sted og er arkivert som offentlige dokument.   

Den fysiske presentasjonen av arbeiet representerer en slags 

”emosjonell virklighet” i den forstand at man først og fremst ”ser hva man ser” og kan leve seg 

inn i bildene, modellen, korrespondansen og sammenhengen det hele danner. 

Jeg har inviterte tre kunstnere, en kritiker og en synsk person med på dette kunstprojektet. 

Lars O. Ericsson, Kurt Johannessen, Anna Kleberg, Matias Faldbakken. Clairvoyante Isabel Garcia er den eneste som ikke kunne gi sitt samtykke fordi hun er en fiktiv person.

Denne gruppen mennesker danner utgangspunkt for en forestilling om den beskrevne hendelsen. 

De navngitte personene danner også sammen med visningsstedet og bidragsyterne 

(Billedkunstnernes vederlagsfond og Norsk Kulturråd), en slags garanti for at hendelsen virkelig 

har funnet sted. Derfor ser jeg også eksperiment-B som en ”institusjonalisert løgn” -eller en for

anledningen konstruert maktstruktur. 

 *Lars O Ericsson: I den frusna passionens heta skugga -essäer om 80- och 90- talets konst, 
Carlsson bokförlag 2001    
http://www.carlssonbokforlag.se/boecker/konst/i-den-frusna-passionens-heta-skugga-.aspx