eksperiment-B er et kunstprosjekt som forholder seg til andre kriterier enn dokumentært eller journalistisk arbeid.

Jeg finner det interessant at vi mennesker nærmest har et ønske om at en god historie skal 

relatere direkte til virkelgheten; at det er så fristende å dikte videre når man ser et bilde, eller 

leser en tekst. Denne problematikken har jeg valgt å bearbeide videre. 

eksperiment-B er lagt til et område ved havet, med millioner av rullestener, og en rekke 

forntids-gravplasser. Dette utgjør tre arketypiske evighetssymboler som skaper kontrast til 

arbeidet, i den forstand at de oppfattes som ”evige” og ”sanne” verdier. 

Dette i motsetning til eksperiment-B, som skaper sin egen virkelighet, og som først og fremst er 

”sann” i det at man kan leve seg inn i presentasjonen, og fremstillingen av hendelsesforløpet. 

                                                                                                                                                                                               

I sin bok**, andra sidan – om skrivande, gjengir Ola Larsmo deler av et intervju*** av                                                                                      

P O Enquist: 

Jag vil komma åt en skepsis och trolöshet som drivits till sin spets, och slutat i en sorts apati.                                             

Så här till exempel: alla politiske ideologier är värdelösa och tomma, altså kan jag inte                                                                                                                                                                                        

engagera mig i politik. 

Verkligheten är mångtydig –jag kan aldrig avgöra vad som är sant.Osv. 

Det tycker jag, är en utomordentlig barnslighet. Hur ihålig, mångtydig och skiftande vår 

verklighet än är, så tvingas man som människa i alla fall ta ställning, varje dag, varje timma… 

…skulle vilja skriva en roman som fullständigt öppet redovisar hela sin tillkomsthistoria, alla 

sina återvändsgränder, blindspår, återtagningar och misslyckanden –en helt öppen roman… 

jag tror nämligen att det är mycket viktigt att avstå från den romanens glänsande polityr som 

visserligen imponerar på läsaren, men ändå skapar distans. Om läsaren drivs inn i skapelses- 

prosessen, drivs att uppleva mislyckandena, upplever hur materialet forceras, då får han 

tillgång till någåt mycket vigtigt: inte ett färdigt resultat, inte ett genomorganiserad material, 

utan en mall för en arbetsprocess… 

Då blir inga återvendsgrender meningslösa, eftersom läsaren varit med hela tiden. 

Bildet under viser tre papirmasse-modeller av diabas-objektene