Denne teksten har vært viktig for meg i arbeidet med eksperiment-B
boktittel og forlag opgitt lengst ned. Teksten er gjengitt med tillatelse av forfatteren.
Striden om det verkliga
”striden om litterär form är en strid om vad som skall gälla som verkligt”, skriver Horace Engdahl i ”Den Romantiska Teksten” Tänkvärda ord, inte minst i dessa dagar när anklagelserna mot den unga konsten och litteraturen för bristande realism duggar allt tätare.
Verkligheten är inte en gigantisk readymade färdig att speglas eller reflekteras. Det pågår tvärtom en ständig kamp om dess gränser, struktur och innehåll. Och den kampen förs med såväl vetenskapliga, politiska som konstnärliga medel. En realism som inte inser detta och handlar deretter är inte värd namnet.
Varje värld är något gestaltat, en produkt av någon form av symbol- eller representationssystem. Konsten är, lika lite som vetenskapen, en spegel, inte ens något deformerad sådan. Ty en reflektor är inte medproducent av verklighet, utan återkastar endast ljuset från de redan existerande tingen.
Språket kan liknas vid den hand som formar leran till et kärl. Både den formande handen och språket bidrar till att skänka tingen deras fenomenologiska gestalt. Utan representationssystem finns inga ”kärl”, endast ett namnlöst och ovetbart nogot.
Det är denna innsikt som den gamla realismens företredare tycks vara ur stånd att ta till sig. Man framhärdar till synes helt aningslös med sin döda optiska metaforik. Fortsetter att kräva av litteraturen att den skall spegla samhället, utan att innse att det är just detta spegeltänkande som skymmer sikten och skapar ett slags synnedsettning. Konsten och litteraturen har aldrig varit passiva specula, de har alltid varit aktiva, verklighetsskapande media.
Konstnärliga och litterära formuppfattningar är således inte internt estetiska, de är i högsta grad politiska. De är drag i maktspelet ”om vad som skall gälla som verkligt”. Den realistiska formen berövar vissa teman hemortsrätt i ”verkligheten”, andra estetiska former, genrer eller modi forvandlar det realistisk overkliga till påtaglig verklighet. T ex drömmens, fantasins, mytens och de existensiella frågornas verklighet
Det vi behöver idag är en ny realism som bygger på innsikten att alla språkliga skapelser (inklusiva vetenskapliga teorier) rymmer ett betydande mått av fiktivitet, att det även är realism att ägna sig åt att uttolkaoch kritiskt belysa tecknens månskiftande imperier och att det språkligt ogestaltade är behäftat med irrealitet. En ny realism som ägnar sig åt att synlig- och verkliggöra genom språkarbete, åt att ge språk åt de/det språklösa. Och detta är nogåt helt annat än att luta sig mot ljummen konsensus betreffande lika snäva som stelbenta avbildningskonventioner. Den realism som krever sammhällsspegling är farlig genom att förutsätta att verkligheten är någonting som existerar oberoende av oss och maktens kontroll over representationen.
Eftersom språket inte är ett ljusknippe som böjer av och återkastas från en blank yta, utan ett medium genom vilket bl a sinnesretningar struktureras till upplevelser, måste varje seriös språkanvendning (inklusive den vetenskapliga) präglas av ett ansvarsmedvetande. Felet med eksemplvis reklamens språk är inte att det inte ”speglar samhället”, utan att det varken skapar rett sorts verkligheter eller tar nogåt som helst ansvar för de verkligheter det är med och skapar.
Till det ironiska med kombinationen av spegelmetaforik och realismens traditionelle sanningsanspråk hör att speglingen alltid är falsk i sin omkastande logik!
Ingen estetik och således inte heller realismen, står over spelet, den deltar själv i det. Den befinner sig i samma semiotiska och maktpolitiska rum som alla andra symboliska ordningar. Allt annat är metafysik i dimskapandets och det beståendets tjänst.
Lars O Ericsson: I den frusna passionens heta skugga Essäer om 80- och 90-talens konst, Carlsson bokförlag
Ingen kommentarer:
Legg inn en kommentar