Dokumentasjon fra re-presentasjon, Høgskolen i Vestfold

Stendahls syndrom?

En tid etter re-presentasjonen av eksperiment-B ved Høgskolen i Vestfold, ble jeg kontakt av en person som hadde reist til Mølen etter å ha lest oppslaget i Østlandsposten i 2005.

Han var i begynnelsen ordknapp, men etter en stund kom det frem at han ved flere tilfeller hadde vandret på Mølen i håp om å finne en eller flere av de omtalte stenreproduksjonene. Han hadde tatt med telefon med gps-navigator, og var sikker på at han ville finne noe interessant. 

Ved den tredje dagens slutt fikk han et illebefinnende, som begynte med at lydene fra stenene han gikk på opplevdes forsterket og han opplevde en tiltakende svimmelhet. Han måtte sitte ned. En kortere periode mistet han bevisstheten. Etter denne dagen har han ikke oppsøkt området igjen.

Han oppsøkte meg for å få min muntlige versjon av prosjektet eksperiment-B. Vi pratet lenge om de sosiale, praktiske og teoretiske aspektene ved prosjektet. Vi kom også inn på den emosjonelle spenningen området genererer hos mange besøkende der.

Mentale spenningener kan avta ved et opphold på et område som Mølen. 

Når man aktivt forholder seg til stedets historie, og det geologiske perspektivet, kan man likevel oppleve en slags utvidet bevissthets-tilstand, som kan sees som en parallel til Stendahls syndrom. Dette var i alle fall hva mannen som kontaktet meg mente. Han vil ikke omtales ved navn, men jeg fikk fritt gjengi hans berettelse.

http://no.wikipedia.org/wiki/Stendhals_syndrom

http://www.psykologtidsskriftet.no/index.php?seks_id=28111&a=2&sok=1

Essey av Lars O Ericsson. Striden om det värkliga.

Lars O Ericsson är docent i praktisk filosofi, författare, konstkritiker och konstskribent. 1987-2004 var han konstkritiker och kulturskribent i DN samt 1989-1994 regelbunden medarbetare i amerikanska Artforum.

Denne teksten har vært viktig for meg i arbeidet med eksperiment-B
boktittel og forlag opgitt lengst ned. Teksten er gjengitt med tillatelse av forfatteren.

Striden om det verkliga

”striden om litterär form är en strid om vad som skall gälla som verkligt”, skriver Horace Engdahl i ”Den Romantiska Teksten” Tänkvärda ord, inte minst i dessa dagar när anklagelserna mot den unga konsten och litteraturen för bristande realism duggar allt tätare.

Verkligheten är inte en gigantisk readymade färdig att speglas eller reflekteras. Det pågår tvärtom en ständig kamp om dess gränser, struktur och innehåll. Och den kampen förs med såväl vetenskapliga, politiska som konstnärliga medel. En realism som inte inser detta och handlar deretter är inte värd namnet.

Varje värld är något gestaltat, en produkt av någon form av symbol- eller representationssystem. Konsten är, lika lite som vetenskapen, en spegel, inte ens något deformerad sådan. Ty en reflektor är inte medproducent av verklighet, utan återkastar endast ljuset från de redan existerande tingen.

Språket kan liknas vid den hand som formar leran till et kärl. Både den formande handen och språket bidrar till att skänka tingen deras fenomenologiska gestalt. Utan representationssystem finns inga ”kärl”, endast ett namnlöst och ovetbart nogot.

Det är denna innsikt som den gamla realismens företredare tycks vara ur stånd att ta till sig. Man framhärdar till synes helt aningslös med sin döda optiska metaforik. Fortsetter att kräva av litteraturen att den skall spegla samhället, utan att innse att det är just detta spegeltänkande som skymmer sikten och skapar ett slags synnedsettning. Konsten och litteraturen har aldrig varit passiva specula, de har alltid varit aktiva, verklighetsskapande media.

Konstnärliga och litterära formuppfattningar är således inte internt estetiska, de är i högsta grad politiska. De är drag i maktspelet ”om vad som skall gälla som verkligt”. Den realistiska formen berövar vissa teman hemortsrätt i ”verkligheten”, andra estetiska former, genrer eller modi forvandlar det realistisk overkliga till påtaglig verklighet. T ex drömmens, fantasins, mytens och de existensiella frågornas verklighet

Det vi behöver idag är en ny realism som bygger på innsikten att alla språkliga skapelser (inklusiva vetenskapliga teorier) rymmer ett betydande mått av fiktivitet, att det även är realism att ägna sig åt att uttolkaoch kritiskt belysa  tecknens månskiftande imperier och att det språkligt ogestaltade är behäftat med irrealitet. En ny realism som ägnar sig åt att synlig- och verkliggöra genom språkarbete, åt att ge språk åt de/det språklösa. Och detta är nogåt helt annat än att luta sig mot ljummen konsensus betreffande lika snäva som stelbenta avbildningskonventioner. Den realism som krever sammhällsspegling är farlig genom att förutsätta att verkligheten är någonting som existerar oberoende av oss och maktens kontroll over representationen.

Eftersom språket inte är ett ljusknippe som böjer av och återkastas från en blank yta, utan ett medium genom vilket bl a sinnesretningar struktureras till upplevelser, måste varje seriös språkanvendning (inklusive den vetenskapliga) präglas av ett ansvarsmedvetande. Felet med eksemplvis reklamens språk är inte att det inte ”speglar samhället”, utan att det varken skapar rett sorts verkligheter eller tar nogåt som helst ansvar för de verkligheter det är med och skapar.

Till det ironiska med kombinationen av spegelmetaforik och realismens traditionelle sanningsanspråk hör att speglingen alltid är falsk i sin omkastande logik!

Ingen estetik och således inte heller realismen, står over spelet, den deltar själv i det. Den befinner sig i samma semiotiska och maktpolitiska rum som alla andra symboliska ordningar. Allt annat är metafysik i dimskapandets och det beståendets tjänst.

Lars O Ericsson: I den frusna passionens heta skugga Essäer om 80- och 90-talens konst, Carlsson bokförlag

Ordrebekreftelse fra medieovervåkningsfirmaet Observer Norge a/s. 6. oktober 2005

I mitt konsept ingikk en avtale med Observer Norge a/s (www.observer.no) -om medieovervåkning med, utgangspunkt i søkeord som berørte eksperiment-B. 

Trond Borgen, Stavanger aftenblad, 14. Oktober 2005.

Dette ble skrevet i 2005, i forbindelse med presentasjonen av eksperiment-B ved Rogaland Kunstsenter.
På det tidspunktet dannet den "offentlige versjonen" av prosjektet utgangspunkt for pressemelding.
(se bloggregister)

Trond Borgen, Stavanger aftenblad, 14. Oktober 05: 

"Kjernen i alt dette er likevel en tradisjonell utstilling i form av en

interessant konseptuelt orientert installasjon av Lars Traegde.

Utgangspunktet er det populistiske spørsmålet om hvordan man kan skille kunst fra ikke-kunst. (.……)

Det interessante her er at selv ikke kunstneren kunne finne igjen sine kunstobjekter da han skulle fjerne dem til slutt.

Kunstneren som har skapt kunstnen klarer ikke å skjelne kunst fra ikke-kunst, hele prosjektet blir en metafor for utviklingen av den delen av samtidskunsten som gjerne vil smelte sammen med hverdagen og ikke-kunstens verden.

Så ligger de falske steinene og de ekte fortsatt der, side ved side. Kunsteren har brutt vilkårene for sin tillatelse, men i dette bruddet, og i muligheten for straffeforfølgelse for en slik miljøkriminalitet, ligger likevel et kunstnerisk element, fordi dette vises som konseptkunst i et kunstgalleri, og ikke i en rettssal."

Maria Yassa. Tekst om eksperiment-B

Maria Yassa er psykoanalytiker og redaktionsmedlem i Divan, tidsskrift för psykoterapi och kultur. 
Teksten er gjengitt med tillatelse av forfatteren.

Lars Traegdes eksperiment-B innefattar två versioner; en offentlig och en intern. Den 

offentliga versionen berättar att fem diabasobjekt, formade för att efterlikna rullstenar, 

placerats på olika platser bland Mölens fredade (fridlysta) stenmassor. Fem 

personer; en sierska, tre bildkonstnärer och en konstkritiker, samtliga namngivna och 

avbildade, har uppdragits att återfinna stenarna. Berättelsen förtäljer vidare att två av 

stenarna återfunnits, medan tre blev kvar – omöjliga att återfinna, inte heller med 

hjälp av GPS-navigator.  

Konstverkets interna version berättar däremot att Traegde tillskrev Vestfold 

Fylkesmuseum, i syfte att få tillstånd att genomdriva eksperiment-B, fick avslag, att 

avslaget upprepades inför Traegdes ansökan till Universitetets Kulturhistoriske 

Museer och Oldsakssamlingen. Slutligen gavs tillstånd, mot att positionerna 

markerades med GPS, och att alla fem stenar avlägsnades vid dagens slut. 

Korrespondensen mellan konstnären och Vestfold fylkeskommune, Universitetets 

Kulturhistoriske Museer, liksom eventuella pressurklipp medföljer visningen av 

verket. 

De två versionerna av verket bildar tillsammans ett märkligt, nästan kusligt 

spänningsfält. Jag läser de två versionerna, om och om, går från den ena till den 

andra och tillbaka, igen och igen – i ett fåfängt försök att avgöra, slutgiltigt bestämma 

det reella händelseförloppet. För varje försök ställs jag inför en ny version av 

verkligheten. Har stenarna i realiteten placerats ut, utan tillstånd? Har någon av dem i 

realiteten återfunnits? Eller ligger i själva verket alla fem kvar, fast korrespondensen 

med berörda myndigheter utgår från att två stenar återstår att finna? Om 

korrespondensen ägt rum, måste ju något ha ägt rum, antingen i den fysiska 

verkligheten eller på ett fiktivt plan… Existerar de fem personer som uppdragits att 

finna stenarna? Om en av dem är sierska, ett begrepp som enligt gängse 

vetenskaplig diskurs anses fiktivt, innebär det att de övriga därför också är fiktiva 

gestalter? Och förutsatt att alla parter existerar i verkligheten, kan händelsen 

betraktas som reell om de alla antagit fiktionen som verklighet? Och om de är 

verkliga – varför misslyckas då sierskan, med sin övernaturliga förmåga att just se, 

med att hitta stenarna?  

  

Varje fråga tycktes öppna vägen för en ny version av händelseförloppet. I mitt tafatta 

försök att avgränsa fiktion från verklighet gick jag vilse i en labyrint av tänkta 

händelseförlopp. Inget tycktes givet, alla möjligheter tänkbara – och liksom vid alla 

sådana tillfällen av total ovisshet låg den existentiella svindeln nära.  

Kanske var mitt betraktelsesätt ofruktbart. Kanske är det meningslöst att söka 

särskilja fiktion och verklighet i detta verk, och möjligen ligger öppningen i antagandet 

av ett perspektiv som återfinns i spänningsfältets centrum, ett perspektiv som 

utelämnar frågan ”är detta skapad fantasi eller återfunnen realitet?” Med denna 

frågas upphävande öppnas möjligen en ny förståelsehorisont. Kanske måste 

eksperiment-B:s alla inneboende motsägelser inte lösas, utan accepteras, för att bli 

meningsfulla. 

Den brittiske psykoanalytikern D.W. Winnicott har blivit känd genom sitt tänkande om 

s.k. övergångsobjekt – det lilla barnets första kära ägodel, en nalle, filt eller leksak. 

Det är barnets första ägodel, och än viktigare, den första ägodel som representerar 

modern utan att vara henne. Övergångsobjektet kan därmed sägas vara barnets 

första symboliska skapelse. Det psykiska område som skapas av användandet av ett 

sådant objekt är enligt Winnicott ett potentiellt utrymme, ett utrymmme för lekande 

och för illusion som skapas mellan modern och barnet. Det är ett fält som såväl 

förenar som avskiljer mor och barn – men också ett utrymme som paradoxalt både 

förenar och avskiljer fantasi och verklighet. En människas lekutrymme är unikt, 

emedan det måste ha sin utgångspunkt i objekt som återfinns i den gemensamma 

verkligheten. Objekten omfattas dock av barnets/subjektets inre värld, där 

barnet/subjektet upplever sig ha fullständig och magisk kontroll över dem. Objektet 

uppfattas således samtidigt som ett subjektivt - d.v.s inre – objekt, och ett objektivt, 

yttre och självständigt sådant. 

Winnicott skriver: ”Här skulle jag vilja påminna om att det väsentliga draget i 

begreppet övergångsobjekt och övergångsfenomen (enligt min presentation av 

ämnet) är paradoxen, och accepterandet av paradoxen: barnet skapar objektet, men 

objektet fanns där redan i väntan på att skapas och att bli föremål för uppladdning. 

Jag försökte påvisa denna aspekt av övergångsfenomenen genom att hävda att vi 

alla känner till spelets regler att vi aldrig får uppfordra barnet att svara på frågan: 

skapade du det eller kom det till dig?” (s. 144). 

Mölen ligger mellan Nevlungshavn och Helgeroa. Platsen existerar förvisso i en 

högst materiell realitet, som vem som helst kan besöka. Det är en plats som 

inrymmer gravhögar från bronsåldern, som medfört att den är fridlyst/fredad. Det är 

alltså en plats som hört till den gemensamma objektiva världen sedan urminnes tider, 

och som på så sätt representerar en konstans och oföränderlighet som understryks 

av stenlandskapets beskaffenhet, där stenen som material för tanken till konstans 

och beständighet, helt oavsett de olika subjekt som besökt platsen. Platsen har ett 

slags integritet som inte låter sig rubbas av den mänskliga subjektiviteten. Denna 

plats tar Lars Traegde som utgångspunkt för en berättelse – där platsen plötsligt 

befolkas, tillägg görs till dess natur genom de falska stenarna, och plötsligt ställs 

platsens integra objektivitet på ände. Den eviga platsen är nu föremål för ett 

fantiserande som medför att den inbegrips i konstnärens, betraktarens, de berörda 

myndigheternas och de efter stenar sökande gestalternas inre värld. Platsen har blivit 

subjektiv, en del av Traegdes konstnärliga drömmeri. Man kan uttrycka det så att 

Traegde på sätt och viss rubbat världsordningen, han har stört platsens frid. Kanske 

är detta även en gestaltning av hur varje människa, genom att bli till som unikt 

subjekt med en unik varseblivning av den gemensamma konkreta verkligheten 

ofrånkomligen stör världens ordning. Det är ett störande som är nödvändigt, men 

likväl är det ett störande, och inrymmer därför med nödvändighet ett mått 

destruktivitet – Traegdes berättelse är ju i något mening ett slags berättelse om 

ofredande.  

För att den objektiva verkligheten, befolkad av verkliga objekt, ska kunna uppstå, 

menar Winnicott att den först måste förstöras, och överleva förstörelsen. Detta kallar 

han användandet av ett objekt. Övergångsområdet befolkas just av sådana objekt 

som lånar sig till användande. I begynnelsen, skriver Winnicott, är 

objektet/modern/världen, betraktade ur barnets perspektiv, alltigenom subjektiva, i 

den meningen att barnet uppfattar dem som delar av det egna självet, som står under 

barnets kontroll. Kan objektet användas, med allt vad detta innebär av vårdslös 

hantering, självsvåldigt brukande, och fantiserade attacker – och samtidigt överleva – 

kan barnet slutligen skapa en föreställning om en objektiv, beständig, av det egna 

självet oavhängig yttre värld. Det är just objektets överlevnad av barnets attacker 

som skapar förvissningen om ett objekt som står utanför den egna fantasins 

påverkan, ett konstant och beständigt och integert objekt. Först i denna stund kan 

barnet bli varse vidden av att relatera till en annan, men även vidden av den 

verklighet som står utanför dess magiska kontroll. Ögonblicket är hisnande, eftersom 

det i ett och samma drag skapar en skillnad mellan självet och den andre – och ett 

särskiljande av fantasi och verklighet.  

På ett liknande sätt går Traegde till ett slags attack mot Mölens landskap, stör det 

genom att inbegripa det i sin fantasi. I en och samma rörelse tycks fantasi och 

verklighet sammanbindas – och paradoxalt – särskiljas; eftersom verket inbjuder till 

ett intensivt reflekterande om gränselinjerna mellan fantasi och verklighet, dikt och 

realitet, och ytterst sett objektivitet och subjektivitet. 

Maria Yassa 

Stockholm, oktober 05 

søknadsprosessen for tillatelse til gjennomføring av eksperiment-B

 

Fra en av modellene. Ateljé-foto

2 siders oppslag i Østlandsposten, 14. oktober 2005-Finn "falske" steiner på Mølen

utdrag fra åpningen av utstillingen ved Høgskol,en oi Vestfold, 3. Januar, 2011. Thorleif Bugge, instituttleder ved Institutt for praktiske og estetiske fag, HiVe.

Jeg opplever eksperiment-B som  nyskapende, lekende, og morsom og litt provoserende

Hva er virkelighet? Hvem kan se? Hva ser de?

eksperiment-B er gjennomført i Vestfold, det gjør den også aktuell og nær for oss.

Natur møter kultur, geologi og historie representerer mulige innganger.

Utstillingen pirrer nysgjerrigheten, slik appellerer den til være forskermiljøer, undringen er felles for

kunstnere og forskere.

Ved HiVe arbeider vi med ord og tekst og språkets rolle. Er utstillingen et eksperiment? En installasjon? Et forsøk? Er det kunst? Eller lureri?

Sosiologene arbeider mye med rollebegrepet, eksperiment-B gjør også det med en annen inngang: kunster, kritiker, synsk, riksantikvar.

Takk for at du velger å stille ut her og utfordre oss, gjerne til å tenke litt ut av boksen, både studenter og ansatte trenger det i hverdagen!

Mvh Thorleif Bugge

link til Rogaland Kunstsenter utstillinger 2005

http://www.rogalandkunstsenter.no/index.php?option=com_content&task=view&id=40&Itemid=30

link til Kulturinnslaget Brus, TV Vestfold

http://www.tvvestfold.no/arkiv.php?video_id=1631

eksperiment-B er et kunstprosjekt som forholder seg til andre kriterier enn dokumentært eller journalistisk arbeid.

Jeg finner det interessant at vi mennesker nærmest har et ønske om at en god historie skal 

relatere direkte til virkelgheten; at det er så fristende å dikte videre når man ser et bilde, eller 

leser en tekst. Denne problematikken har jeg valgt å bearbeide videre. 

eksperiment-B er lagt til et område ved havet, med millioner av rullestener, og en rekke 

forntids-gravplasser. Dette utgjør tre arketypiske evighetssymboler som skaper kontrast til 

arbeidet, i den forstand at de oppfattes som ”evige” og ”sanne” verdier. 

Dette i motsetning til eksperiment-B, som skaper sin egen virkelighet, og som først og fremst er 

”sann” i det at man kan leve seg inn i presentasjonen, og fremstillingen av hendelsesforløpet. 

                                                                                                                                                                                               

I sin bok**, andra sidan – om skrivande, gjengir Ola Larsmo deler av et intervju*** av                                                                                      

P O Enquist: 

Jag vil komma åt en skepsis och trolöshet som drivits till sin spets, och slutat i en sorts apati.                                             

Så här till exempel: alla politiske ideologier är värdelösa och tomma, altså kan jag inte                                                                                                                                                                                        

engagera mig i politik. 

Verkligheten är mångtydig –jag kan aldrig avgöra vad som är sant.Osv. 

Det tycker jag, är en utomordentlig barnslighet. Hur ihålig, mångtydig och skiftande vår 

verklighet än är, så tvingas man som människa i alla fall ta ställning, varje dag, varje timma… 

…skulle vilja skriva en roman som fullständigt öppet redovisar hela sin tillkomsthistoria, alla 

sina återvändsgränder, blindspår, återtagningar och misslyckanden –en helt öppen roman… 

jag tror nämligen att det är mycket viktigt att avstå från den romanens glänsande polityr som 

visserligen imponerar på läsaren, men ändå skapar distans. Om läsaren drivs inn i skapelses- 

prosessen, drivs att uppleva mislyckandena, upplever hur materialet forceras, då får han 

tillgång till någåt mycket vigtigt: inte ett färdigt resultat, inte ett genomorganiserad material, 

utan en mall för en arbetsprocess… 

Då blir inga återvendsgrender meningslösa, eftersom läsaren varit med hela tiden. 

Bildet under viser tre papirmasse-modeller av diabas-objektene  

om eksperiment-B

Ved å utøve kunst løper jeg en risiko, enten jeg ønsker det eller ikke, fordi jeg ikke kan unngå 

å si noe om, og ta del i virkeligheten. 

Å konsumere kunst kan heller ikke defineres som en trygg frisone, fordi enhver persepsjon av 

”virkeligheten” medfører ansvar for tolkningen. Med risiko mener jeg å våge å tenke f.eks at 

et utsagn ikke er sant, at det kan være sant i en metaforisk eller emosjonell betydning, eller å 

fremme et utsagn som strider med oppfatningen av hva som er sant, rett og riktig. 

Lars O. Ericsson skriver i sitt essey* Postmodernitet och realism:  

Verkligheten är inte en gigantisk READYMADE färdig att speglas eller reflekteras. Det pågår 

tvärtom en ständig kamp om dess gränser, struktur och innehåll. Och den kampen förs med 

såväl vetenskapliga, politiska, ekonomiska som konstnärliga medel. Och det främsta vapnet i                                         

den kampen är representationen. Ty vilken makt kan vara större än makten att definiera vad som är verkligt?     

                                                                                                                                                                                           

eksperiment-B er  basert på en fiksjon. Likevel er store deler av 

arbeidet knyttet direkte til vår virkelighet, f eks ved at jeg har involvert Universitets 

Kulturhistoriske Museer og Riksantikvaren for å få tillatelse for å  gjennomføre eksperiment-B. 

Korrespondansen omkring dette har virkelig funnet sted og er arkivert som offentlige dokument.   

Den fysiske presentasjonen av arbeiet representerer en slags 

”emosjonell virklighet” i den forstand at man først og fremst ”ser hva man ser” og kan leve seg 

inn i bildene, modellen, korrespondansen og sammenhengen det hele danner. 

Jeg har inviterte tre kunstnere, en kritiker og en synsk person med på dette kunstprojektet. 

Lars O. Ericsson, Kurt Johannessen, Anna Kleberg, Matias Faldbakken. Clairvoyante Isabel Garcia er den eneste som ikke kunne gi sitt samtykke fordi hun er en fiktiv person.

Denne gruppen mennesker danner utgangspunkt for en forestilling om den beskrevne hendelsen. 

De navngitte personene danner også sammen med visningsstedet og bidragsyterne 

(Billedkunstnernes vederlagsfond og Norsk Kulturråd), en slags garanti for at hendelsen virkelig 

har funnet sted. Derfor ser jeg også eksperiment-B som en ”institusjonalisert løgn” -eller en for

anledningen konstruert maktstruktur. 

 *Lars O Ericsson: I den frusna passionens heta skugga -essäer om 80- och 90- talets konst, 
Carlsson bokförlag 2001    
http://www.carlssonbokforlag.se/boecker/konst/i-den-frusna-passionens-heta-skugga-.aspx