MODELLMAKERENS SIMULACRA av Tone Lyngstad Nyaas

Lars Traegde (f. 1967) fra Stavern arbeider med installasjoner som ofte 

rommer et bredt spekter av medier som foto, film, skulptur og arkivmateriale. 

Hans kunstnerskap har et litterært perspektiv og kan sammenlignes med 

hvordan en forfatter bygger opp ulike identiteter i en sone mellom fiksjon 

og virkelighet. 
I Trægdes installasjoner gestaltes ulike personligheter gjennom 

en rebus av objekter, fotografier og tekst som i enkelte tilfeller spiller på 

en anvendelse av arkivets form. Identitetene skaper også en skjebnesvanger 

fortelling som aktualiserer samfunnspolitiske spørsmål. 
I skjæringspunktet mellom fiksjon og virkelighet, dekonstruksjon og rekonstruksjon, 

transformeres galleriets rom til et tilfluktssted for en gåtefull identitet. 

Enkelte samtidskunstnere tar i bruk arkivmateriale i en undersøkende 

praksis av maktforhold og brudd på menneskerettigheter, mens den polske 

kunstneren Goshka Macuga anvender arkivet som et element i oppbyggingen 

av en fiksjon. På lignende måte anvender Trægde det dokumentariske 

som et ledd i fantasiens frembringelser. 
På denne måten skapes det en virkelighet i virkeligheten, eller et «simulacrum». 
Den franske filosofen Jean Baudrillard fornyet begrepet ved å hevde at medienes fremtredende rolle ikke utelukkende er med på å produsere vårt bilde av virkeligheten, men at de også danner et eget simulacrum, en hyperreell virkelighet. 

I feltet mellom rekreasjonen og geologiens simulacra finner man eksperiment-B, der Trægde med utgangspunkt i Mølen inviterer til en reise gjennom bronsealderens gåtefulle monumenter. 
Han utformer angivelig fem imitasjoner av rullesteiner i diabas, som han søker fylkeskommunen og riksantikvaren om å få plassere ut, blant de virkelige rullesteinene. 

Han får tillatelse til utplassering under forutsetning av at steinenes  gps-koordinat ble notert og at de samles inn samme dag som de blir lagt ut. 
En gruppe eksperter i form av tre kunstnere, en kurator og en synsk kvinne inviteres til å finne steinene, men finner bare to av fem. Er det relasjonelle aspektet virkelighet eller en konstruksjon? 


Ofte problematiserer Trægdes installasjoner juridiske og samfunnsaktuelle spørsmål, som da han i installasjonen Eliassens samling rekonstruerte løytnant Oscar Eliassens ti 

siste leveår. I 1986 var han ansvarlig for tapet av en missil-torpedobåt under 

en NATO-øvelse, hvor to personer omkom i ulykken. 
Han levde seg inn i Eliassens identitet ved å angivelig rekonstruere en rekke båtmodeller som ble funnet i hans hjem etter hans død i 1996. 
Kunstneren fikk reaksjoner fra forsvarsdepartementet for å ha diktet opp en falsk historie og kunne bekrefte at hovedpersonen aldri hadde eksistert. Installasjonen ble tildelt 

høstutstillingens debutantpris i 2000. 

I Adnans Arboretum er en mann fra midtøsten utgangspunktet for et 

subjekt som er blitt et krysningspunkt for deling av informasjon. 
Hans profil kan oppsøkes på Facebook og man finner hans spillelister på Spotify, i tillegg 

har Adnan også sin egen blogg. 
Forstørrelsen av ulike pollen samt fotografiene av den norske naturen skaper ikke et generaliserende bilde av Adnan, men problematiserer forholdet mellom individ og samfunn, fremmedgjøring og tilhørighet i en verden som i dette øyeblikk gjennomgår store forandringer, 

der store deler av verdens befolkning og angivelig også Adnan, lever i en transit-tilværelse. 

Tone Lyngstad Nyaas 

Hva er eksperiment-B ?

eksperiment-B er en undersøkelse av våre forestillinger om landskap som virkelighets-referanse. Landskapet gir oss et fast punkt, men er samtidig i en langsom og uendelig forandring. Personene i prosjektet har samtykket i å delta i eksperiment-B. Rogaland kunstsenter som presenterte prosjektet i 2005 kjente til at de inviterte personene ikke var på Mølen den aktuelle dagen. -Dermed representerer eksperiment-B en “institusjonalisert løgn”. Forestillingen om hva som hendte på Mølen den 26. oktober 2002 er likevel ekte og sann i seg. Idéen om Mølens ukrenkelighet som historisk og geologisk referense danner en tolkningsbakgrunn for denne forestillingen. eksperiment-B ble vist ved galleri Backer, Høgskolen i Vestfold, 03-02-2011 -25-03-2011. Kuratert av Tone Lyngstad Nyaas, konservator ved Haugar Vestfold Kunsmuseum.

Offentlig versjon, eksperiment-B

Har en clairvoyant bedre forutsetninger til å skille kunst fra ikke-kunst, enn en kunstner eller en kunstkritiker? Jeg har invitert fem personer, en synsk, tre billedkunstnere, og en kunstkritiker, med på et eksperiment. 
Vi reiste i oktober 2002 til Mølen, en endemorene ved kysten sør i Norge, mellom Nevlunghavn og Helgeroa. Der har den siste store isbreen som lå over landet, sluppet stenmassene den har skjøvet fremfor seg. Det finnes en rekke grav-hauger fra bronsealderen i dette området, hvilket gjør området interessant ikke bare sett i forhold til fenomen som erosjon og forandring i landmassene, men også i forhold til kulturen. Området er fredet, man får ikke ta med den minste lille sten som souvernir. Dagen før eksperimentet plasserte jeg ut fem objekt (diabas), som jeg har bearbeidet og formet som rullesten. De fem personene skulle i løpet av dagen forsøke å finne "sten-reproduksjonene". Hvis noen ble funnet, fikk finneren beholde objektet (-ene). De objektene som evt ikke ble funnet, skulle bli liggende der jeg plasserte dem.

Internt notat, eksperiment-B:
I arbeidet med eksperiment-B søkte jeg om tillatelse for å gjennomføre prosjektet hos Vestfold fylkeskommune. Saken ble sendt til Universitetets Kulturhistoriske Museer, og videre til Riksantikvaren. Jeg forventet ikke at søknaden ble invilget. Intensjonen var heller ikke å gjennomføre projektet fysisk.    

foto fra utstillingen, fra Høgskolens dokumentasjon.

Dokumentasjon fra re-presentasjon, Høgskolen i Vestfold

Stendahls syndrom?

En tid etter re-presentasjonen av eksperiment-B ved Høgskolen i Vestfold, ble jeg kontakt av en person som hadde reist til Mølen etter å ha lest oppslaget i Østlandsposten i 2005.

Han var i begynnelsen ordknapp, men etter en stund kom det frem at han ved flere tilfeller hadde vandret på Mølen i håp om å finne en eller flere av de omtalte stenreproduksjonene. Han hadde tatt med telefon med gps-navigator, og var sikker på at han ville finne noe interessant. 

Ved den tredje dagens slutt fikk han et illebefinnende, som begynte med at lydene fra stenene han gikk på opplevdes forsterket og han opplevde en tiltakende svimmelhet. Han måtte sitte ned. En kortere periode mistet han bevisstheten. Etter denne dagen har han ikke oppsøkt området igjen.

Han oppsøkte meg for å få min muntlige versjon av prosjektet eksperiment-B. Vi pratet lenge om de sosiale, praktiske og teoretiske aspektene ved prosjektet. Vi kom også inn på den emosjonelle spenningen området genererer hos mange besøkende der.

Mentale spenningener kan avta ved et opphold på et område som Mølen. 

Når man aktivt forholder seg til stedets historie, og det geologiske perspektivet, kan man likevel oppleve en slags utvidet bevissthets-tilstand, som kan sees som en parallel til Stendahls syndrom. Dette var i alle fall hva mannen som kontaktet meg mente. Han vil ikke omtales ved navn, men jeg fikk fritt gjengi hans berettelse.

http://no.wikipedia.org/wiki/Stendhals_syndrom

http://www.psykologtidsskriftet.no/index.php?seks_id=28111&a=2&sok=1

Essey av Lars O Ericsson. Striden om det värkliga.

Lars O Ericsson är docent i praktisk filosofi, författare, konstkritiker och konstskribent. 1987-2004 var han konstkritiker och kulturskribent i DN samt 1989-1994 regelbunden medarbetare i amerikanska Artforum.

Denne teksten har vært viktig for meg i arbeidet med eksperiment-B
boktittel og forlag opgitt lengst ned. Teksten er gjengitt med tillatelse av forfatteren.

Striden om det verkliga

”striden om litterär form är en strid om vad som skall gälla som verkligt”, skriver Horace Engdahl i ”Den Romantiska Teksten” Tänkvärda ord, inte minst i dessa dagar när anklagelserna mot den unga konsten och litteraturen för bristande realism duggar allt tätare.

Verkligheten är inte en gigantisk readymade färdig att speglas eller reflekteras. Det pågår tvärtom en ständig kamp om dess gränser, struktur och innehåll. Och den kampen förs med såväl vetenskapliga, politiska som konstnärliga medel. En realism som inte inser detta och handlar deretter är inte värd namnet.

Varje värld är något gestaltat, en produkt av någon form av symbol- eller representationssystem. Konsten är, lika lite som vetenskapen, en spegel, inte ens något deformerad sådan. Ty en reflektor är inte medproducent av verklighet, utan återkastar endast ljuset från de redan existerande tingen.

Språket kan liknas vid den hand som formar leran till et kärl. Både den formande handen och språket bidrar till att skänka tingen deras fenomenologiska gestalt. Utan representationssystem finns inga ”kärl”, endast ett namnlöst och ovetbart nogot.

Det är denna innsikt som den gamla realismens företredare tycks vara ur stånd att ta till sig. Man framhärdar till synes helt aningslös med sin döda optiska metaforik. Fortsetter att kräva av litteraturen att den skall spegla samhället, utan att innse att det är just detta spegeltänkande som skymmer sikten och skapar ett slags synnedsettning. Konsten och litteraturen har aldrig varit passiva specula, de har alltid varit aktiva, verklighetsskapande media.

Konstnärliga och litterära formuppfattningar är således inte internt estetiska, de är i högsta grad politiska. De är drag i maktspelet ”om vad som skall gälla som verkligt”. Den realistiska formen berövar vissa teman hemortsrätt i ”verkligheten”, andra estetiska former, genrer eller modi forvandlar det realistisk overkliga till påtaglig verklighet. T ex drömmens, fantasins, mytens och de existensiella frågornas verklighet

Det vi behöver idag är en ny realism som bygger på innsikten att alla språkliga skapelser (inklusiva vetenskapliga teorier) rymmer ett betydande mått av fiktivitet, att det även är realism att ägna sig åt att uttolkaoch kritiskt belysa  tecknens månskiftande imperier och att det språkligt ogestaltade är behäftat med irrealitet. En ny realism som ägnar sig åt att synlig- och verkliggöra genom språkarbete, åt att ge språk åt de/det språklösa. Och detta är nogåt helt annat än att luta sig mot ljummen konsensus betreffande lika snäva som stelbenta avbildningskonventioner. Den realism som krever sammhällsspegling är farlig genom att förutsätta att verkligheten är någonting som existerar oberoende av oss och maktens kontroll over representationen.

Eftersom språket inte är ett ljusknippe som böjer av och återkastas från en blank yta, utan ett medium genom vilket bl a sinnesretningar struktureras till upplevelser, måste varje seriös språkanvendning (inklusive den vetenskapliga) präglas av ett ansvarsmedvetande. Felet med eksemplvis reklamens språk är inte att det inte ”speglar samhället”, utan att det varken skapar rett sorts verkligheter eller tar nogåt som helst ansvar för de verkligheter det är med och skapar.

Till det ironiska med kombinationen av spegelmetaforik och realismens traditionelle sanningsanspråk hör att speglingen alltid är falsk i sin omkastande logik!

Ingen estetik och således inte heller realismen, står over spelet, den deltar själv i det. Den befinner sig i samma semiotiska och maktpolitiska rum som alla andra symboliska ordningar. Allt annat är metafysik i dimskapandets och det beståendets tjänst.

Lars O Ericsson: I den frusna passionens heta skugga Essäer om 80- och 90-talens konst, Carlsson bokförlag